Men jag skriver ju…

Jag är ju en skrivande människa med ambitioner att folk ska läsa det jag skriver… Det jag skapar är ju till för den stora massan. Den stora massan som jag, ibland avundsjukt betraktar och ibland trottsigt föraktar.

Men en blogg..?

Ibland är jag rädd för det enkla och det självklara, det som alla andra gör. Jag vill ju alltid vara så jävla speciell. Inte tillhöra den stora massan. Stå utanför den och betrakta den. Vara en sattelit. När den stora massan ler och pekar på mig, känner jag mig extra speciell. Jag trivs då (nåja, ibland trivs jag) när det händer. När jag ser på dem, med deras snart 20-åriga förhållanden, sin trygghet, sina bilar och sin villa, känner jag lika delar skam och stolthet. Någonstans inom mig finns den lugne hemmansägaren med ett grässtå i mungipan som inte bryr sig om global uppvärmning och världspolitik. Någonstans finns det oxå en punkare inom mig som stolt håller upp sitt ensamma långfinger mot all konformitet och skriker mot all likriktad dumhet. Men vad har jag för rätt att dömma ut deras sätt att leva. Jag har lika lite rätt att göra det som de har som dömmer mig. Ändå gör vi det. Vi dömmer ut. Vi-och-dom-tänkandet sprudlar. Men i den nya egovärlden (relativt nya i allafall) finns det inget vi-och-dom-tänkande. Det är jag och dom. Är det inte så att vi alla vill vara så jävla speciella? Vi är alla rädda att vara som alla andra och samtidigt är det det vi strävar efter…

Det är med den bakgrunden som jag ställer mig frågan; ska jag börja blogga? Blir jag mer eller mindre speciell om jag bloggar, eller..? Kommer jag att tillhöra eller distansera mig från en grupp människor och i så fall gillar jag den gruppen?