Jag tror att en större del av mitt liv har jag funnits till hands för andra människor. Inte minst med tanke på mitt yrkesval men även i andra sammanhang. De allra flesta som jag möter blir misstänksamma och undrar vad haken är. Andra lutar sig tillbaka och blir uppassade av mig en stund. En del blir så vana vid mitt sätt att vara och blir djupt förnärmade när jag inte kan, orkar eller känner för att vara buttler, men oftast känner jag en inre frid när jag kan hjälpa till, vara till hands.

Nu är det ju det, att det finns en hake och det är att jag räknar med att få hjälp när jag själv behöver, och jag blir så in i bänkens förbannad när jag någon gång står ensam inför en stor uppgift… Vissa tillkortakommanden har man ju, annars skulle jag inte vara mänsklig, och just när dessa uppkommer räknar jag kallt med att hjälpen kommer… Oftast gör den det… Jag är en lycklig människa, åtminstone i den aspekten. De problem jag har är små och futtiga jämfört med hur större delen av jordens befolkning har det… Jag tänker på Maslows behovstrappa och tänker; -”Att när de stora problemen i ens liv är lösta blir de små problemen stora” Mina små, futtiga problem är ju stora för mig just då när de uppstår. Just då har jag svårt att tänka på svältande och HIV-smittade barn.

Just då är jag, Ego i Reinfeldt-Sverige… Nä det stämmer ju inte…

Jag tänker de svaga i Reinfeldt-Sverige… De som inte har ork eller kunskap att bli, för politiker, en intressant väljargrupp. De som inte kan göra sig hörda i skvalet av reklam och självförverkligande… De som för några år sen, kallades för tärande… De som inte bor i storstad och är framgångsrika män mellan 25 och 55… Men så är det oxå den starkes rätt som är gällande i det kapitalistiska system som vi lever och verkar i. Normen, det som uppfattas som normalt, är ju ett mycket relativt begrepp som vi måste förhålla oss till. Man kan arbeta för att motverka normen eller göra sitt bästa för att vara så normal som möjligt… Enligt mig finns det inget egenvärde i att motverka normen, men att motverka det sjuka i normen ser jag som en skyldighet…