I morgon flyttar jag till staden

Trivs nog bättre där bland folk och hus

I kväll tar jag sista promenaden

På kända stigen i skogens sus

Går där och tänker på saker jag gjort

Och kanske mer på saker jag skulle

Klättrar upp för backen och gäspar stort

Det där är en tröttsam kulle 

Sätter mig och vilar men tanken går

In i drömmarna när jag somnar

Väckt i mörkret av hennes långa hår

En beröring, min kropp välkomnar   

Håret svart som mörkret innan gryning

Nakna huden är vit som snön

Åtrån sköljer över som en dyning

När huldran besöker mig i min dröm   

Det är kvinnan från skogen som lockar män

När tanken var tänkt var hon försvunnen

Jag tackar min kunskap som nu är min vän

Tänker på dödliga kärleksstunden   

Mörker till gråljus i skogens glänta

Dimman slöjar mina ögons syn

Hör skogen andas tungt i väntan

Som en fond står björkens sly   

Men se nu träder, i dunlätt dans

Ljusa, genomskinliga väsen

På alla hänger blomsterkrans

Tynar bort, vad kommer här sen?   

Förundrad ser jag dimman lätta

Som en ridå dras den undan och bort

Nu äntras scenen av småfolk och vättar

Som näpna är akrobater av bästa sort   

Trollen kommer, lyfter stenar tunga

Blev lovade guld för sin prestation

De går att lura, i vart fall de unga

Kanske ska gå med i landsorganisation  

Jag går sakta hem i solgasset

Jag tar adjö av väsen, fur och gran

Om några timmar går stora flyttlasset

Imorgon är jag en del av stan

Så var jag och Anton tillbaka från Berlin.  Fyllda med input från Europa. Det är en ganska ruff stad men ganska charmig i all sin ruffighet. Från början var vår intention var att åka till Prag men vi kunde bara komma loss i fyra dagar och det kändes för lite för en pragresa. Berlin är ju oxå en europeisk storstad.

Jag och Anton vaknade 06:31 måndagen den 29 okt. Duschade, drack kaffe och så lämnade vi ett regnigt Sverige för att komma bort ett tag. Vi hade rätt mycket att gå igenom, vad som hade hänt i våra liv sen vi sist träffades. Färjan till Helsingör och resan genom Danmark gick i samtalets tecken och väl framme i Rödby havn hade vi avhandlat det mesta rörande kvinnor, arbete och kultur. Strax innan Lybeck såg vi en skylt där det stod Berlin. De kommande skyltarna berättade hur långt det var till en massa ställen. längst ner på varje skylt stod Berlin men utan km-angivelse. De var ju inte autobahn precis men vi fick se de nordtyska staderna Schwerin och Parchim i all sin gråa och regniga charm. Kort sagt; vi körde fel. Efter att ha inhandlat en karta tog vi oss fram till autobahn och vidare till Berlin.

Jag hade kollat på nätet på tänkbara vandrarhem, det första var Sunflower hostell på Helsingforserstrasse i Friedrichshain. Charmigt östtyskt ruffigt vänsterställe med många trevliga människor och fri parkering. Vi stannade där. Ett 6-bäddslogement stod till mitt och Antons förfogande där vi oxå träffade Juha från Finland. En mycket sympatisk gentleman som påstod att Anton snarkade mer än jag. På känt finskt manér påstod Juha oxå att han inte talade svenska men jag tror att han förstod mer än han medgav. Våra närmsta grannar var ett gäng brudar från Sverige. Första kvällen satt vi nere i puben och bekantade oss med de andra hostell-innevånarna. De va tvillingsystrarna Marlé et Clio samt Vinnie från Nice, France. Vi pratade språk och kulturkrockar. Ett gäng svenska gymnasieflickor från Malmö, som tyckte att Anton var söt. Globetrottern Carla från södra Tyskland som pratade bred brittisk engelska men som inte sa mycket utan lyssnade mest. Jeff från Chicago som helst ville stanna i europa och så var det Daniel och Mitch, två kanadensiska musiker som kunde säga svenska könsord och trodde att det var roligt. Kvällen var jättetrevlig och ölen var välsmakande men den bomullsinlindade släggan slog till runt midnatt och jag gick och la mig. Anton kom insmygande vid 02 och någon halvtimme senare kom Juha…

Tisdag morgon, jag vaknade vid 08 och efter en välsmakande frukost med minst 10 sorteers mjukost (!?!) och inte lika välsmakande kaffe, gick jag upp och väckte Anton, duschade och sen låg ”turistberlin” framför våra fötter. Vi köpte dagspass till lokaltrafiken på Warschauer strasse och sen åkte vi U-bahn till Friedrich strasse och såg riksdagshuset, vi gick till Pariser platz köpte vykort och såg Brandenburger Tor, tittade neråt Unter den linden och Tergarten och åt lunch på ett trvligt diner, vidare till  terrorutställningen vid det som var kvar av die mauer. Checkpoint Charlie besågs med en viss skepsis. Vi kom till ett litet italieninspirerat café där en utsökt macciato och en bit tårta avnjöts

 Forts. följer…

Jag tror att en större del av mitt liv har jag funnits till hands för andra människor. Inte minst med tanke på mitt yrkesval men även i andra sammanhang. De allra flesta som jag möter blir misstänksamma och undrar vad haken är. Andra lutar sig tillbaka och blir uppassade av mig en stund. En del blir så vana vid mitt sätt att vara och blir djupt förnärmade när jag inte kan, orkar eller känner för att vara buttler, men oftast känner jag en inre frid när jag kan hjälpa till, vara till hands.

Nu är det ju det, att det finns en hake och det är att jag räknar med att få hjälp när jag själv behöver, och jag blir så in i bänkens förbannad när jag någon gång står ensam inför en stor uppgift… Vissa tillkortakommanden har man ju, annars skulle jag inte vara mänsklig, och just när dessa uppkommer räknar jag kallt med att hjälpen kommer… Oftast gör den det… Jag är en lycklig människa, åtminstone i den aspekten. De problem jag har är små och futtiga jämfört med hur större delen av jordens befolkning har det… Jag tänker på Maslows behovstrappa och tänker; -”Att när de stora problemen i ens liv är lösta blir de små problemen stora” Mina små, futtiga problem är ju stora för mig just då när de uppstår. Just då har jag svårt att tänka på svältande och HIV-smittade barn.

Just då är jag, Ego i Reinfeldt-Sverige… Nä det stämmer ju inte…

Jag tänker de svaga i Reinfeldt-Sverige… De som inte har ork eller kunskap att bli, för politiker, en intressant väljargrupp. De som inte kan göra sig hörda i skvalet av reklam och självförverkligande… De som för några år sen, kallades för tärande… De som inte bor i storstad och är framgångsrika män mellan 25 och 55… Men så är det oxå den starkes rätt som är gällande i det kapitalistiska system som vi lever och verkar i. Normen, det som uppfattas som normalt, är ju ett mycket relativt begrepp som vi måste förhålla oss till. Man kan arbeta för att motverka normen eller göra sitt bästa för att vara så normal som möjligt… Enligt mig finns det inget egenvärde i att motverka normen, men att motverka det sjuka i normen ser jag som en skyldighet…

 Det kan oxå vara så att jag är en romantiker som har en bestämd uppfattning om hur det ska vara, och är det inte så (normen igen) känns det inte rätt. Den jag har ett förhållande med ska ju finnas i en ram av rosor och rosa lullull… Stråkar skall spela när man ses och allt ska vara så jävla bra som slutet på en amerikansk dramakomedi…. Det kanske e därför jag fortfarande är singel… För min norm inte finns… För att amrikanska dramkomedislut bara finns på DVD och inte i verkligheten…

Hmm tål att tänkas på det där

Men jag skriver ju…

Jag är ju en skrivande människa med ambitioner att folk ska läsa det jag skriver… Det jag skapar är ju till för den stora massan. Den stora massan som jag, ibland avundsjukt betraktar och ibland trottsigt föraktar.

Men en blogg..?

Ibland är jag rädd för det enkla och det självklara, det som alla andra gör. Jag vill ju alltid vara så jävla speciell. Inte tillhöra den stora massan. Stå utanför den och betrakta den. Vara en sattelit. När den stora massan ler och pekar på mig, känner jag mig extra speciell. Jag trivs då (nåja, ibland trivs jag) när det händer. När jag ser på dem, med deras snart 20-åriga förhållanden, sin trygghet, sina bilar och sin villa, känner jag lika delar skam och stolthet. Någonstans inom mig finns den lugne hemmansägaren med ett grässtå i mungipan som inte bryr sig om global uppvärmning och världspolitik. Någonstans finns det oxå en punkare inom mig som stolt håller upp sitt ensamma långfinger mot all konformitet och skriker mot all likriktad dumhet. Men vad har jag för rätt att dömma ut deras sätt att leva. Jag har lika lite rätt att göra det som de har som dömmer mig. Ändå gör vi det. Vi dömmer ut. Vi-och-dom-tänkandet sprudlar. Men i den nya egovärlden (relativt nya i allafall) finns det inget vi-och-dom-tänkande. Det är jag och dom. Är det inte så att vi alla vill vara så jävla speciella? Vi är alla rädda att vara som alla andra och samtidigt är det det vi strävar efter…

Det är med den bakgrunden som jag ställer mig frågan; ska jag börja blogga? Blir jag mer eller mindre speciell om jag bloggar, eller..? Kommer jag att tillhöra eller distansera mig från en grupp människor och i så fall gillar jag den gruppen?